I Sverige, och många andra länder, har vi delat upp ansvaret mellan så kallad finanspolitik, och penningpolitik mellan regering och Riksbank där regeringen ansvarar för finanspolitiken och Riksbanken för penningpolitiken.
Finanspolitikens roll?

Staten bedriver sin finanspolitik genom den offentliga sektorns utgifter och inkomster. Genom att till exempel ändra skatter och avgifter, eller öka eller minska bidrag och investeringar, påverkas efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin och därmed också priser och sysselsättning. På så sätt kan regeringen genom sin politik stimulera ekonomin eller strama åt den.

Vid lågkonjunktur kan staten till exempel sänka skatter och öka bidragen till hushållen. Eller så kan man öka statsbidragen till kommunerna, för att undvika att folk sägs upp. Dessutom finns så kallade automatiska stabilisatorer, till exempel arbetslöshetsersättning, som inte kräver något aktivt politiskt beslut, vilket bidrar till att dämpa konjunktursvängningarna.

Penningpolitikens roll?
Penningpolitik handlar om hur mycket pengar som ska finnas i en ekonomi och hur hög räntan ska vara. Riksbanken, som är oberoende, har i uppdrag att sköta penningpolitiken, och Riksdagen har beslutat att målet för svensk penningpolitik ska vara ett fast penningvärde. Utifrån det har Riksbanken bestämt att inflationen, den allmänna prisökningen, ska vara två procent per år, vilket man styr genom att höja eller sänka räntan. Det svenska inflationsmålet infördes 1993 och sedan det infördes har svensk inflation kommit ner på mycket lägre nivåer än tidigare.

Men varför är ett fast penningvärde och en stabil penningpolitik viktigt? Jo för att skapa förutsägbarhet och stabilitet för ett lands ekonomi, så att privatpersoner, företag och andra aktörer vet vad som gäller och vågar ta beslut för framtiden. En stabil penningpolitik underlättar för människor och företag att ta beslut, så att de vågar investera och företag vågar anställa.

Från finanspolitik till penningpolitik tillbaka till finanspolitik?
Finanspolitiken och penningpolitiken har tillsammans ett ansvar för att dämpa konjunktursvängningar i ett land, något som kan kallas stabiliseringspolitik. Däremot ligger huvudansvaret för stabiliseringspolitiken sedan mitten av 1990-talet på Riksbanken. Innan dess hade finanspolitiken ett större ansvar. Även om Riksbanken har ett flexibelt inflationsmål, som också innebär att ta hänsyn till hur ekonomin utvecklas, är det primära målet att hålla inflationen på två procent, vilket inte alltid behöver vara helt förenligt med att dämpa konjunktursvängningar.

I dag, när räntorna världen över är låga, är räntevapnet för att möta en eventuell lågkonjunktur mer eller mindre uttömt i flera länder, inklusive Sverige. Både Riksbanken och den europeiska centralbanken har minusräntor och utrymmet för att sänka räntan mer är begränsat. På senare tider har därför flera ekonomer, i Sverige och globalt, argumenterat för att återigen ge finanspolitiken en större roll i stabiliseringspolitiken.

LÄS ÄVEN: